I guess I'll never be the same, since I fell for you..

Bevara barnet inom sig hette det ja.
De orden har jag och min vän Emma tagit fasta på. Vi har en person i vår närhet som ofta säger "Va bra" efter varje mening och särskilt när han ska avsluta ett samtal. Vi har nu kommit på att efter varje "Va bra" måste ett norrländskt jo, följa efter från vår sida. Liknande saker gäller för en vän som känner ett starkt behov av att prata om Thailand varje dag och en annan som gärna och ofta vill bråk-skämta med varje person han möter. Den ena får straffet av en liten intern armdans vid varje "Thailand" och när den andre väl sätter igång så måste vi snabbt "rensa" luften från onda krafter, på valfritt sett givetvis.
Jag lovar att vardagen blir roligare.

I'm wearing my heart like a crown, pretending that you're still around..

Det slutar aldrig förvåna mig hur olika man kan vara om natt och dag. Olika som natt och dag. Jag är en balanserat glad person under mina dagar men så kommer det nätter ibland då allt brister. Precis allt. Igår natt var en sån natt. Jag satt under kvällen ensam framför min tv och tittade på vad som visades på kanal fem. En film om en presedentdotter som kämpade mot sin rätt till egen tid och privatliv. Och självklart även fick det mot alla odds, plus en toppenkille på köpet. Efter filmen kom en av mina favoritserier som kriminalseriefantast; Cold Case! Dagens avsnitt handlade om en änka som kämpade med att hålla ett dåligt jobb, ett otryggt boende i bilen och en utlovad omöjlig födelsedagspresent i balans med ett förhoppningsfullt leende. Ända tills hon blir skjuten av en lika trasslig man och efterlämnar två döttrar som vid hennes död befinner sig i den där svåra åldern och inte vet vad de ska tro och vem de ska klandra, då kroppen hittas först sju år senare på botten av en sjö. I slutet av avsnittet spelades en av världens sorgligaste låtar, Sarah Mclachlans låt Angel. Och mina tårar ville absolut inte sluta rinna på många många timmar efteråt. Allt var dåligt. Morgonen efter kunde jag inte komma på vad det var som var så illa.

hemmingssonsöndag

The moon's come and gone but a few stars hang on on to the sky, the wind's runnin' free but it ain't up to me ask why..

Jag har konstaterat en sak idag. Mina närmaste vänner vill gärna sätta mig och färggrannt i samma mening. Vid tre tillfällen på kanske en månad så har den tanken slagit mig. Det började med Emma A. som vart förvånad när jag köpte en isblå piercing och inte en klarblå för några veckor sedan. Sen berättade Sara för mig över telefon härom dagen om ett lakan hon fått av sin pojkväns mormor som var stark rosa/rött i färgen, som hon trodde att jag skulle tycka om. Och så nu idag, kom Emma J. in på ett hus när vi diskuterade ditt och datt i bilen, ett hus som hon brukar se ibland från bilfönstret. Huset är gult, med gröna knutar och starkt röda markiser. Hon berättade att det alltid fick henne att tänka på mig. Och jag tror faktiskt att de har rätt med det där. Jag älskar verkligen färger och det känns riktigt kul att just det skiner igenom.

I could spend my life in this sweet surrender, I could stay lost in this moment forever..

Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.Trött.
.

When the truth is found to be lies, and all the joy within you dies..

Jag har börjat på en mastodonvecka idag med uppstigning klockan fyra. Efter en liten promenad och en påbörjan till trötthet sätter flumheten igång. Alla ord kom fel i munnen på både mig och mina arbetskamrater. Emma berättade om att hon hemmavid hade tuppjuck i musen vid datorn. På radion pratade de om råttor och ormar som kravlar sig upp ur toalettstolen, varvid Emma påpekar att hennes fingrar luktar konstigt och jag utan att tänka på det i den meningen frågar om hon har fingrat på råttan på toaletten och hon svarar att hon valde snoken istället.
De fortsätter diskutera på radion men nu går diskussionerna vidare om huruvida de ska spela Lasse Berghagens melodi "En kväll i juni" på P3 eller ej. I samma veva som jag hör det blir jag plötsligt sugen på smältost, vilket tydligen lät mer lustigt i andras öron än Lasse Berghagen. Så nu är rollerna hädanefter ombytta och Lasse Berghagen heter numeran smältost och smältost heter Lasse Berghagen.

I've tried to understand, darling, why you've glued our hands together..

Jag var tillbaka där jag trivs som bäst med mig själv. Tre personer fanns där som jag inte tidigare visste att jag beundrade tills jag insåg att de verkligen var personer som tagit tillvara på kontinuiteten i livet och alla framtidens möjligheter. Och att det var precis det jag beundrade mest och nästan blev grön av avund utav. Det enda överasskande var att en av dem var helt omedveten om hur speciell hon var och önskade sig inget annat än mer ambition och mer självförtroende. Jag önskade verkligen att jag hade deras förmåga att utvecklas och dominera hela rummet. Även om de inte var medveten om att de besatt den. Någonting sa mig att för att uppnå det som de hade så måste jag följa min näsa. Jag måste inse att även om det ibland känns som jag håller på ramla över bord med min relation till andra människor i mitt liv så kommer lyckan vänta där jag minst anar den. Alla de gånger jag vandrat trött av alla de stora orubbliga hinder som har stoppat mig. Alla mina sorger och bekymmer. Alla de gånger jag har tänkt att det jag helst av allt vill ha alltid kommer vara något ouppnåeligt och oöverstigligt. Något som i längden bara kommer bringa mig maktlöshet och ångest när jag tänker på det.
Och känslor av otillräcklighet och ensamhet. Allt det kommer jag i framtiden inte känna. För lyckan, är nånting som kommer hända.

I painted a picture of you, your soul was red, and your mind was blue..­

Heavy thoughts tonight, and they aren't of snow white..

Är det du som talar? Eller är det jag som tänker?
Kanske kysser du mig bara och liksom suckar tränger igenom mina läppar. Nej, jag kan inte förstå. Mina händer försöker stoppa dina och jag kan inte förstå. Du ger mig vin och juice och torra smörgåsar och konstiga korvar som jag älskar att hata. För att vara vansinnig, som jag trodde, är du ovanligt lugn. För att vara fördärvet, som jag trodde, är du ovanligt upplyftande.
Du ler över snabbkaffet som har tagit slut och du säger:
- Du är mycket vacker. Och jag himlar med ögonen och förstår inte vad du menar och jag bortförklarar allt och jag går och står i samma ullstrumpor som jag kom. I din säng är min familj mycket långt borta och jag tror mig vara tonåring när de åren äntligen är över. Du rör vid mig och jag ligger i smärtor inför den beröring som är absolut nödvändig.
Dina ögon klär av mig mina skyddslager som vassa naglar mot en blodröd apelsin. Du sveper bort mina ursäkter med en handrörelse. Du tar bort mina händer med dina kyssar och det är som om du redan vet allt. Jag vet inte hur du kan veta, men du vet. Det är som att födas, tjugo år för sent. Födas mitt in i puberteten när den just är över. På samma sätt som du vet, så vet jag att din pubertet kom alldeles för tidig. Du gick rakt igenom den sorglösa ungdomen på ett års tid. De var endast elva år och Gud tog din mor och djävulen vägrade ta dig, trots att du försökte. Jag vet att du försökte. I din säng som är som en soffa, som en ravin, som en ändhållsplats, som ett lufthål i en värld av vakuum, berättar du att du försökte. Du använder inga ord men dina ögon säger mig att du var vansinnig när du försökte. Jag tror du var vansinnig, men jag vet inte om du är det nu. Du berättar i mina ögon att smärtan är större än orden och att döden är det slutgiltiga. Döden är inget vackert, inget himmelskt, inget gudomligt, ingen vacker himmelsfärd som i mina böcker.
Dina ögon berättar att döden är lika handgriplig och banalt vanlig som födelsen, som är det enda jag tror mig ha sett. Någonstans runt ditt elfte år blev dina ögon lika svarta som din jacka som hänger i din smutsiga hall. Dina ögon berättar att döden slutar inte med döden, den slutar inte alls. Inte med begravning, inte med sött barn i sorgekostym, inte med kondoleanskort och en alldeles tyst far framför slocknad brasa. Döden slutar aldrig. Dina ögon slocknar aldrig. Men ännu förstår jag ingenting, ingenting. Vi kommer från varsitt håll och dina ögon möter mig när jag äntligen är framme och din mun säger:
- Du smakar honung.
Det är det jag hör.

- Barbara Voors

Walked a mile just to find the edge, some place low enough to step right in..

Om två timmar åker jag hem till Norråker! Det känns hur skönt som helst. Jag längtar verkligen hem. Jag längtar efter min familj. Jag längtar efter mina djur. Jag längtar bort från min lägenhet. Bort från mitt jobb.
Jag längtar efter någon annans mat än min egen. Jag längtar efter att kolla på tv med nån. Jag längtar till och med litegrann efter den bussresa som ska ta mig hem. Jag längtar efter nygamla intryck och nygamla tankar. Jag längtar efter att se personer jag inte sett på flera månader och jag längtar efter att visa upp mig själv för folk som inte sett mig på flera månader. Jag längtar efter att sova i en annan säng. Duscha i en annan dusch. Det kommer bli hur bra som helst. Fem dagar är jag borta härifrån, varav två är resdagar. Men som sagt, jag längtar till och med efter bussen. Jag ska tvinga min familj att äta all sällskapmat som finns när jag kommer hem. Tacos, kräftor, vad som helst.
Andas ska jag göra (självklart). Massvis.
Härligt fräsh fjäll-luft i massor.

Don't give up, you're not beaten yet..

"Det är tur att jag känner dig, och vet att jag är likadan själv, annars skulle jag trott att du varit galen".
Den kommentaren om mig kom Emma med i dag på jobbet. Och det stämmer verkligen. Vi är egentligen galna. Vi skrattar, gråter, svullar och mår dåligt varje dag. Det är ett enda hit-och-ditande fram och tillbaks. I och med att jag ska åka hem till Norråker på torsdag och åka buss i 8 timmar kom jag i helgen på den osunda regeln att jag faktiskt får äta hur mycket godis jag vill under resan. Så när vi ändå var och handlade idag på lunchen passade jag på att köpa ett kilo godis.. Som jag åt lite av under dagen. Bjöd lite av.. Sen när jag väl kom hem så mådde jag så dåligt av att ha den där godispåsen i min lägenhet. Så jag kastade bort den. Köpte lite vindruvor och gick och tränade istället.

A man walks down the street, he says why am I soft in the middle now..

Usch, vilken fruktansvärd vecka! Jag har vandrat runt som en levande illamående zombie hela veckan, och även om jag inte har kunnat äta egentligen något alls så har min diskho på något mystiskt vis ändå växt. Demonerna har firat med lyxlunch och brakfrukost. Jag vet inte. Men nu är jag lyckligtvis pigg och glad igen så igår passade jag på och ha en fantastisk städdag (eller ja, halva den dagen har jag planerat ska fortsätta idag). Lite nojjig blir man ändå när man är illamående och tror att det beror på ens egen tidigare städ och diskförmåga. Att man har missat alla de där bakterierna och istället för att kasta bort dem stoppat dem i munnen. Så igår lade jag ner säkert tre timmar på mitt kök. Den tiden jag oftast har prioriterat bort förut. Nästa person jag flyttar ihop med ska definitivt tycka om att städa eller i alla fall se en liten tjusning med det, det kan jag bestämma här och nu. Ska nästan plottra ihop en samboannons. För jag tycker då inte om det. Jag tycker om när det ser fint ut och jag gillar mig själv när jag väl har varit duktig och gjort det så, men jag tycker inte om det under tiden jag gör det. Fast det kanske inte någon gör..

stenmarkfredag